Ötillö eller var går gränsen

Förkyld och sängliggande var inte den uppladdningen jag hade önskat mig men nu var det så, och det gick aldrig över. Kroppen var helt slut och det gick så långt att jag var tvungen att brottas med tanken att jag faktiskt inte skulle kunna ställa upp. En tuff tanke, Ötillö är ju säsongens absoluta höjdpunkt och så tävlar man i lag så handlade det ju inte bara om mig. Det handlade om Erika och det handlade om oss och det handlade om Sub 12. Men var går då gränsen? Ja, inte vet jag för hur slut kroppen än var och hur mycket jag än funderade så var viljan att stå på startlinjen starkare än allt annat.

Jag var däremot väldigt osäker på formen och färden ut till Sandhamn var jobbig. Jag försökte ladda och fullkomligen tryckte i mig energi och kolhydrater för att få igång kroppen men jag hade verkligen inte en aning om vart jag stod rent fysiskt. Det var inte förrän måndag morgon som jag skulle veta och allt kunde verkligen ta slut redan på först simsträckan. Vår taktik blev att ta en sträcka i taget och se hur långt det skulle räcka men trots allt hade vi ju ändå en målsättning, vi ville slå förra årets tid och vi ville nå Sub 12.

Klockan är 05:54 och det är 6 minuter till start, solen är på väg upp men det är fortfarande mörkt. Luften är kylig och det är nästan vindstilla. Jag och Erika står på startlinjen utanför Seglarhotellet och jag får rysningar, inte för att jag känner mig sjuk utan för att starten på Ötillö är något av det häftigaste man kan uppleva. Spänningen, förväntan, gemenskapen, tävlingsinstinkten, doften av neopren och ljudet av en hovrande helikopter.

Startskottet smällde av och en hord av våtdräkter i orangea badmössor välde fram över Sandhamn mot första simsträckan. Det var nu det skulle avgöras, håller jag eller håller jag inte. Den första simsträckan är också den längsta, 1.650 meter. Det kändes lite tungt första armtagen men det kändes bra. Det kändes bra! Det är långt men vi öste på, precis enligt plan, och jag tyckte att vi hade flyt i simningen och ett riktigt bra tempo. Nu dök nästa moment upp i mitt huvud, hur kommer benen att kännas när vi kliver upp på Vindalsö?

Känslan av att komma upp på första ön är svår att beskriva. Det är som att kliva rätt ut i verkligheten. När startskottet går har man bara några få minuter på sig att konstatera att man startat innan det är dags att kasta sig i vattnet. Väl i vattnet är det en rofylld stämning. Det är lugnt, tyst och du hör bara din egen andning. Väl framme på Vindalsö kliver du däremot rätt in i verkligheten. Du hör hejarop, hör vinden, hör vattnet. Du ser marken, du ser dom andra lagen men du är yr, stapplar och försöker bara att hitta fokus. Det är dags forcera framåt.

Nu var vi igång, en helt obeskrivligt skön känsla. En annan obeskrivlig känsla kom från mina ben som var rätt svaga och att det kändes om att jag stapplade fram som ett nyfött föl. Terrängen på Vindalsö är i och för sig enormt stenig men ändå.

Nog om det, det funkade i alla fall och nu låg allt fokus på att ta sig fram och klara av de första korta, intensiva sträckorna på Vindalsö, Skarp Runmarö och Rönnkläppen. Här är det full fart som gäller och det handlar om att ta sig förbi snabba simmare som inte har lika högt tempo på land. Det är också nu som den sköna peppningen kommer igång, det är nu lagarbetet börjar. Vi stämmer av att allt är ok, peppar och kör. Fokus ligger på att nå Runmarö så fort som möjligt för att kunna sträcka ut och varva ner på den första längre löpsträckan.

Väl framme på Runmarö så var planen att vi skulle cabba ner dvs. ta av våtdräkten på överkroppen för att inte bli för varma under löpningen. För den som inte prövat kan jag meddela att det kan vara ganska varmt att springa i våtdräkt… Men jag var lite för ivrig och så var det ju faktiskt fortfarande ganska svalt på morgonen så jag lyckades övertala Erika att vi bara skulle köra på istället. Runmarö är ganska flackt och löpningen går på större stigar och grusvägar så här kunde vi släppa på och det var också här som jag fick den första känningen. Den första känningen av min mardröm från Ötillö för två år sen. Känningen av löparknä.

När vi kom fram till Styrsvik och Red Bull Sprint Prize blev vi intervjuade av ett tv-team som presenterade oss som 3:e lag i mixed klassen. Nu tände det till i huvudet, kunde det verkligen vara så att vi låg 3:a. Jag tyckte att det hade varit lite tunt med lag på Skarp Runmarö men hade vi verkligen startat i ett så pass bra tempo. Känningen av mitt löparknä var som bortblåst och Erika och jag fullkomligen dansade fram i ett glädjerus!

När vi nådde Nämndö hörde vi att vi bara hade 3 minuter upp till Annika och Fredrik Åström, våra underbara kompisar som vann förra året. Jag hörde också att Fredrik var dålig. Fredrik hade också varit sjuk och vi hade pratat rätt mycket om hur kropparna kändes och om och hur vi skulle klara oss. En bit in på Nämndö såg vi Annika och Fredrik, vi tog in alldeles för snabbt och då förstod jag att något var fel. Vi sprang tillsammans ner till Solvik och första cut offen men sen var tyvärr Annika och Fredrik tvungna att bryta.

Vi låg i toppen och helt plötsligt fanns en pallplats i sikte men nu hade vi också två stora utmaningarna framför oss. Långsimmet efter Mört Klobb, en och en halv km i öppet vatten, halvmaran på Ornö och inte minst tiden. Det är nu efter sådär 5-6 timmars körning som distansen och tiden börjar ta ut sin rätt både kroppsligt och mentalt. Men nu kom det in ytterligare ett moment eftersom jag kunde konstatera att känningen i knät inte var någon känning längre. Jag hade fått löparknä. Löparknä är ren och skär smärta men det underlättar om man inte vet var gränsen går för när det gör för ont. Jag har ju lite svårt för gränser och jag hade löparknä när jag körde med Fredrik Åström för två år sen, då nådde jag inte gränsen. Erika fick löparknä förr året och hon nådde inte gränsen så det fanns ju ingen anledning att fundera över någon gräns nu heller.

Jag tror att en av våra framgångsfaktorer i år var att vi simmade bra. Erika har utvecklats enormt sista året och i lite lättare sjö får vi upp bra fart och vi stannar aldrig, vi öser på. Vi simmade ifrån eller höll jämnt tempo med i stort sett alla lag vi stötte på och samma sak var det på långsimmet mellan Mörtö Klobb och Kvinnoholmen. På Kvinnoholmen bjöds det som vanligt på Twix och som vanligt var det lika gott och lika svårt att få i sig kex och chocklad när man är nerkyld.

Nu började nedräkningen mot Ornö, ett par öar, några kortare löpsträckor och en tusing simning innan det var dags. Nu gällde det att ladda mentalt, fylla på med energi och trycka i sig allt smärtstillande vi hade med oss. Ornö är den sista avgörande utmaningen på vägen mot Utö.

Vi var så laddade sista simsträckan över till Ornö att det nästan kändes som stormningen av Normandie, vi hade nått stranden men nu gällde det att inta och bemästra den mytomspunna ön. En knapp halvmara i varierande terräng. Vi cabbade ner och satt fart. Jag vet inte riktigt vad det var för smärtstillande vi hade med oss men så mycket smärtstillande var det i alla fall inte. Taktiken för att klara smärtan blev därför att bita ihop och sen gå i uppförsbackarna. Det var skönt att Erika också var lite seg och det blev inga större diskussioner om vad som var en uppförsbacke eller inte på vägen.

Vi lyckades hålla ett hyfsat tempo men vi hade också bara ett tempo, om ett mixedlag kom upp bakifrån skulle vi inte ha något att sätta emot. Vi höll däremot jämn fart med herrlagen som låg runt om oss så vi kände oss ändå rätt trygga och det skulle mycket till att ett mixedlag skulle komma upp bakifrån så här sent och spurta om oss på slutet. Det gällde bara att inte stanna, att inte tappa fart.

Ornö är långt och för mig var det otroligt långt men jag nådde aldrig gränsen men jag skulle nog säga att jag var nära, väldigt nära… Vi passerade Ornö kyrka, drygt halvvägs och vi lyckades hålla tempot hela vägen. Vi klarade Ornö och var fortfarande på pallen.

Det som sporrade mig mest sista delen på Ornö var kaffe och kanelbulle på Långbäling men vad möttes vi av på Långbäling? Kaffe fanns men kanelbulle som det bjudits på de senaste två åren var borta, utbytt mot gel… Jag måste ta en allvarligt snack med tävlingsledningen! Som tur var klarade vi oss utan kanelbulle och några öar senare nådde vi Utö.

Vi gjorde oss redo för målgång och snart nådde vi Gruvbyn, vi kunde vi höra speakern och vi såg Utö Värdshus men det enda jag såg var den sista grymma backen upp till målet. Det var ju ändå en backe så jag stämde av med Erika om man verkligen behövde springa upp den sista backen till mål. Det var man.

Erika och jag tog oss i mål, vi klarade Sub 12 och vi kom på pallen. Vart gränsen går vet jag fortfarande inte men vad jag däremot vet är att Erika inte har någon gräns, att jag inte har någon gräns och att vi tillsammans inte har någon gräns.

Vart gränsen går 2014 har jag ingen aning om...

Ötillö Team Bisnode

Nu har jag återhämtat mig själv och "att-göra-högen" efter Ötillö.

Vilken lyckad tillställning det blev! På fler plan gick allt över förväntan: Vädret visade sig från sin bästa sida, mentalt lyckades jag tagga till ordentligt och kroppen piggnade till efter en ruggigt trött vecka. Jag var pigg, utvilad och redo när det var dags för start i en av världens tuffaste tävlingar kl 06:54:45 i måndags morse. Ötillö, 75 km från sandhamn till utö. Att vi dessutom kom trea och var sjukt mycket bättre än vi trodde blev ju en satans trevlig bonus. 64 lag kom in i mål efter oss och bland dem fanns massor med folk jag aldrig hade kunnat ana att vi skulle hinna före. Så jag klappar Team Bisnode på axeln och tänker att det är dags att uppgradera hur vi betraktar oss själva. Vi är grymma swimrunners! Inte alls några som fick vara med på nåder fast vi inte platsade i massan av proffs ;)

Uppladdningen hade kunnat vara bättre. Thomas var riktigt sjuk dagarna före loppet och jag började nästan undra ifall jag skulle behöva se mig om efter en reserv... Det kändes urtrist så tankarna gick istället åt att inte köra alls i så fall. Jag var nämligen inte heller på topp och undrade oroat varför hela min uppenbarelse var helt slut. Trött som ett as försökte jag vila så mycket som möjligt, knaprade piller preventivt och drack häxdrycker. Ville inte missa årets lopp men kände mig rädd inför ansträngningen. Thomas sa dock att inget skulle få honom att inte stå på startlinjen. Kunde han säga så i sitt tillstånd var det ju bara för mig att bita ihop, gaska upp mig och packa utrustning samt steka bananpankisar till båten. 

Det är ju ett evigt resonerande kring utrustning och klädsel för den stora dagen och vi beslutade till slut att "less is more". Less equipment is more speed! Så till slut hade vi varken väska, flaskor eller camelback och stod väldigt lättviktiga i starten. Första förband, kompass och kartor hade vi i miniformat som rymdes i backfickan på mina löparshorts, en bar och en gel i tri-linnet som reserv till första sträckan på Ornö samt en tom platt flaska instoppad innanför våtdräkten att fylla på för långlöpet fram till Ornö kyrka senare på eftermiddagen. En gel hade vi lättillgängligt innanför dräkten för att dra i oss före första kontrollen och telefonen tejpade vi fast i Thomas dräkt. Sjukt soft att inte behöva joxa med för mycket grejer.

På våra paddlar stod löpsträckor, simsträckor och energistationer så vi visste när de skulle dyka upp och ifall vi skulle ta med oss något extra i handen på väg till nästa. Lätt som en plätt! och så cabbade vi bara ner på Ornö som innefattar en löpning på 19 km. Att resa lätt var en av nycklarna till att vi kom fram snabbt, dels för att en ryggsäck sinkar i vattnet och dels för att det går fortare att ta sig i och ur vattnet om man inte måste strula med prylar. Nu var det bara mössa och glasögon på, haka i linan, dolmen rätt och på med paddlar. På löpsträckorna som var lite längre kring 7-8 km  så nöjde vi oss med att dra ner dragkedjorna, och det räckte. Typ... Lite jobbigt och varmt kanske men jobbigare att börja dra av sig...

När startskottet helt plötsligt brändes av sprang vi iväg till första och det längsta simmet i lugnt tempo. Hela fältet hölls nere i fart av något avgasigt längst fram. 

Vi simmade på riktigt bra men det är alltid svårt att veta var i startfältet man befinner sig när det är uppstigning på andra sidan efter 1650 m. Jag tänkte att vi skulle ligga ganska långt bak så jag höll på att sätta i halsen när Jojje sätter en mic framför näsan på mig och säger att vi är tredje mixlaget med frågan hur det det känns? Det var vid första cut-offen efter nästan 2 h in i loppet. Just där och då taggade jag till rejält och gick från att bara vilja komma i mål på en bättre tid än förra året till att tänka pallplats. Kändes helt sjukt och på bara några meter hade både mitt och Thomas självförtroende vuxit massor. Vi fortsatte plocka placeringar och vid nästa cut-off hade vi ännu mer tid till godo. Tyvärr var det också där som vi var tvungna att säga farväl till Annika och Fredrik Åström som pga sjukdom fick bryta. Det är också av den anledningen som vi kom på pallen och jag hade mycket hellre kommit fyra och sett grymma syskonen Åström som finisher i årets ötillö. Det var lite sorgligt... :(

Nästa lite trista grej var att Thomas började få ordentligt ont i knät och det eskalerade till vidrig smärta. Jag har faan aldrig träffat en ognälligare person! Vilket jävla pannben den karln har! Sjukt att vi kom i mål...

Under ganska lång tid låg vi bara 8-10 min efter 1:an och 2:an men med ett knä som svullnade mer och mer la vi in gåpartier. Jag började också bli duktigt trött så att få gå lite här och där var en befrielse, även om mina knän höll sig i schack. Vi hade ingen aning om hur långt efter nästa mixlag låg bakom oss och vi lyssnade ständigt efter tjej-röster. Några herr-lag gick om oss på slutet men det liksom kvittade och det var fantastiskt att äntligen få gå i mål på Utö som tredje mixlag med platsen säkrad för 2014. 

Det var en fantastisk dag på många sätt. Det är stärkande att ta sig an och slutföra en utmaning som ötillö och framförallt är det så mycket grymt folk man får omge sig med före och efter loppet.

Det är lätt att glömma hur galet hård terrängen är och man måste vara oändligt tacksam för att kroppen ställer upp.( Jag fastnade med ett gäng skålsugna damer och herrar på kvällskvisten och hade förutom en stel kropp också ett jobbigt pannknack att ta hänsyn till dagen efter. )

Tack för underbara dagar att bevara i minnet! Tack Micke Lemmel och Mats Andersson för att ni gör det här loppet till oss! Tack alla funktionärer som gjorde ett fantastiskt jobb och tack alla medkombatanter som tillsammans med oss fick till en gemensam prestation som heter duga. Framförallt tack till Thomas som underhöll mig i 11 h 36 min och såg till att vi kom i mål med ett pb på 1 h 20 min. Jag är så galet imponerad av Thomas som fick oss i mål trots ett knä som han dagen efter inte kunde gå med.

Ses näst år! Jag har redan börjat ladda :)

Nedan finns länken till Sportbladet show som bl.a. diskuterade ötillö i studion. Tror det är ca 222 min in i programmet :)

Tjing!

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/aftonbladet-live/article18135.ab

I mål på 11.36 och sjukt nöjda! Nästa år går vi för sub 11 :)

Ötillö, Team Bisnode 3:e plats

Förutsättningarna var de bästa och vi hade en helt fantastisk dag. Vi hade bra flyt från start och det blev en 3:e plats för Team Bisnode. Vi är otroligt nöjda om än lite stumma i benen.

Nu kör vi!

Nu börjar äventyret.

Nu går båten till Sandhamn, imorgon startar Ötillö. Team Bisnode #214.

Gearing up

Imorgon kl 12 går båten till Sandhamn och starten närmar sig. 

Jag har plockat i ordning och packat allt och i och med det taggar till och fått pirr i magen. Känns nästan overkligt att det snart är dags. Att bara gå på båten är magiskt och så galet roligt med så många grymma atleter på ett och samma ställe som alla vill prata om samma saker. Älskar det och laddar med kaffekorg för maxad trevlighetsfaktor. 

Jag känner att man har en del gratis genom att man kört loppet tidigare. Det minskar nervositeten och känslan av att man har glömt något. Däremot kan allt hända under dagen och loppets gång. Man kan få ont på de mest oanade ställen och eftersom man springer på de mest otänkbara sträckorna kan det lätt ske olyckor. Det är ju ofantligt långt också så en viss trötthet uppstår ju vanligtvis :)

Thomas och mitt lag, Team Bisnode, vi har ungefär samma upplägg som förra året, så när som att vi inte kommer ha väska och är lite tröttare :) Men vi är mer laddade än någonsin och kommer mala på. Ingen av oss gillar kort och hårt, utan långt och lagom hårt :-)

Man kan följa oss live på http://otillo.se/live/

Starten går på måndag kl 06.00 och börjar med en kortare löpning som sedan följs av 22 simsträckor och ytterligare 22 löpsträckor. Totalt 65 km löpning och 10 km simning. Start Sandhamn och mål på Utö.

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224540.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224540.jpg" alt="20130831-224540.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224611.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224611.jpg" alt="20130831-224611.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Det kommer fler galet snabba atleter till startlinjen än aldrig förr. Kvalsystemet har gjort det svårt för oss vanliga dödliga att få vara med, men med lite tur kan man knipa en plats i lotteriet. Det känns lite ärofullt att få delta när det är många som vill vara med och köra på måndag. Förhoppningsvis får de det privilegiet senare. 

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230826.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230826.jpg" alt="20130831-230826.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Startlinjen 2012

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230958.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230958.jpg" alt="20130831-230958.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Ett av "löppartierna"

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231140.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231140.jpg" alt="20130831-231140.jpg" class="alignnone size-full" /></a><br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231225.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231225.jpg" alt="20130831-231225.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Swimrun-kungen Antti Antonov kör med Kona-Mackan på måndag. De lär bli farliga för Lelle + Magnus och Björn + Paul. Spännande!

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231657.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231657.jpg" alt="20130831-231657.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Wish us luck!

Uppladdning

Snart är det dags!

Thomas är snart starkare än någonsin och det är hög tid att checka av packlistan, gå igenom tider och hållpunkter samt bestämma hur mycket energi vi ska ha med oss på vägen. Nu är det fjärilar i magen mina vänner och det känns nästa overkligt att vi snart ska ställa oss på startlinjen. Det är väldigt roligt att vi gör det här ihop och väldigt lugnande när vi skämtar bort allvaret typ hela tiden. Det går att följa oss live på

http://otillo.se/live/

Hörs snart igen!