Ötillö eller var går gränsen

Förkyld och sängliggande var inte den uppladdningen jag hade önskat mig men nu var det så, och det gick aldrig över. Kroppen var helt slut och det gick så långt att jag var tvungen att brottas med tanken att jag faktiskt inte skulle kunna ställa upp. En tuff tanke, Ötillö är ju säsongens absoluta höjdpunkt och så tävlar man i lag så handlade det ju inte bara om mig. Det handlade om Erika och det handlade om oss och det handlade om Sub 12. Men var går då gränsen? Ja, inte vet jag för hur slut kroppen än var och hur mycket jag än funderade så var viljan att stå på startlinjen starkare än allt annat.

Jag var däremot väldigt osäker på formen och färden ut till Sandhamn var jobbig. Jag försökte ladda och fullkomligen tryckte i mig energi och kolhydrater för att få igång kroppen men jag hade verkligen inte en aning om vart jag stod rent fysiskt. Det var inte förrän måndag morgon som jag skulle veta och allt kunde verkligen ta slut redan på först simsträckan. Vår taktik blev att ta en sträcka i taget och se hur långt det skulle räcka men trots allt hade vi ju ändå en målsättning, vi ville slå förra årets tid och vi ville nå Sub 12.

Klockan är 05:54 och det är 6 minuter till start, solen är på väg upp men det är fortfarande mörkt. Luften är kylig och det är nästan vindstilla. Jag och Erika står på startlinjen utanför Seglarhotellet och jag får rysningar, inte för att jag känner mig sjuk utan för att starten på Ötillö är något av det häftigaste man kan uppleva. Spänningen, förväntan, gemenskapen, tävlingsinstinkten, doften av neopren och ljudet av en hovrande helikopter.

Startskottet smällde av och en hord av våtdräkter i orangea badmössor välde fram över Sandhamn mot första simsträckan. Det var nu det skulle avgöras, håller jag eller håller jag inte. Den första simsträckan är också den längsta, 1.650 meter. Det kändes lite tungt första armtagen men det kändes bra. Det kändes bra! Det är långt men vi öste på, precis enligt plan, och jag tyckte att vi hade flyt i simningen och ett riktigt bra tempo. Nu dök nästa moment upp i mitt huvud, hur kommer benen att kännas när vi kliver upp på Vindalsö?

Känslan av att komma upp på första ön är svår att beskriva. Det är som att kliva rätt ut i verkligheten. När startskottet går har man bara några få minuter på sig att konstatera att man startat innan det är dags att kasta sig i vattnet. Väl i vattnet är det en rofylld stämning. Det är lugnt, tyst och du hör bara din egen andning. Väl framme på Vindalsö kliver du däremot rätt in i verkligheten. Du hör hejarop, hör vinden, hör vattnet. Du ser marken, du ser dom andra lagen men du är yr, stapplar och försöker bara att hitta fokus. Det är dags forcera framåt.

Nu var vi igång, en helt obeskrivligt skön känsla. En annan obeskrivlig känsla kom från mina ben som var rätt svaga och att det kändes om att jag stapplade fram som ett nyfött föl. Terrängen på Vindalsö är i och för sig enormt stenig men ändå.

Nog om det, det funkade i alla fall och nu låg allt fokus på att ta sig fram och klara av de första korta, intensiva sträckorna på Vindalsö, Skarp Runmarö och Rönnkläppen. Här är det full fart som gäller och det handlar om att ta sig förbi snabba simmare som inte har lika högt tempo på land. Det är också nu som den sköna peppningen kommer igång, det är nu lagarbetet börjar. Vi stämmer av att allt är ok, peppar och kör. Fokus ligger på att nå Runmarö så fort som möjligt för att kunna sträcka ut och varva ner på den första längre löpsträckan.

Väl framme på Runmarö så var planen att vi skulle cabba ner dvs. ta av våtdräkten på överkroppen för att inte bli för varma under löpningen. För den som inte prövat kan jag meddela att det kan vara ganska varmt att springa i våtdräkt… Men jag var lite för ivrig och så var det ju faktiskt fortfarande ganska svalt på morgonen så jag lyckades övertala Erika att vi bara skulle köra på istället. Runmarö är ganska flackt och löpningen går på större stigar och grusvägar så här kunde vi släppa på och det var också här som jag fick den första känningen. Den första känningen av min mardröm från Ötillö för två år sen. Känningen av löparknä.

När vi kom fram till Styrsvik och Red Bull Sprint Prize blev vi intervjuade av ett tv-team som presenterade oss som 3:e lag i mixed klassen. Nu tände det till i huvudet, kunde det verkligen vara så att vi låg 3:a. Jag tyckte att det hade varit lite tunt med lag på Skarp Runmarö men hade vi verkligen startat i ett så pass bra tempo. Känningen av mitt löparknä var som bortblåst och Erika och jag fullkomligen dansade fram i ett glädjerus!

När vi nådde Nämndö hörde vi att vi bara hade 3 minuter upp till Annika och Fredrik Åström, våra underbara kompisar som vann förra året. Jag hörde också att Fredrik var dålig. Fredrik hade också varit sjuk och vi hade pratat rätt mycket om hur kropparna kändes och om och hur vi skulle klara oss. En bit in på Nämndö såg vi Annika och Fredrik, vi tog in alldeles för snabbt och då förstod jag att något var fel. Vi sprang tillsammans ner till Solvik och första cut offen men sen var tyvärr Annika och Fredrik tvungna att bryta.

Vi låg i toppen och helt plötsligt fanns en pallplats i sikte men nu hade vi också två stora utmaningarna framför oss. Långsimmet efter Mört Klobb, en och en halv km i öppet vatten, halvmaran på Ornö och inte minst tiden. Det är nu efter sådär 5-6 timmars körning som distansen och tiden börjar ta ut sin rätt både kroppsligt och mentalt. Men nu kom det in ytterligare ett moment eftersom jag kunde konstatera att känningen i knät inte var någon känning längre. Jag hade fått löparknä. Löparknä är ren och skär smärta men det underlättar om man inte vet var gränsen går för när det gör för ont. Jag har ju lite svårt för gränser och jag hade löparknä när jag körde med Fredrik Åström för två år sen, då nådde jag inte gränsen. Erika fick löparknä förr året och hon nådde inte gränsen så det fanns ju ingen anledning att fundera över någon gräns nu heller.

Jag tror att en av våra framgångsfaktorer i år var att vi simmade bra. Erika har utvecklats enormt sista året och i lite lättare sjö får vi upp bra fart och vi stannar aldrig, vi öser på. Vi simmade ifrån eller höll jämnt tempo med i stort sett alla lag vi stötte på och samma sak var det på långsimmet mellan Mörtö Klobb och Kvinnoholmen. På Kvinnoholmen bjöds det som vanligt på Twix och som vanligt var det lika gott och lika svårt att få i sig kex och chocklad när man är nerkyld.

Nu började nedräkningen mot Ornö, ett par öar, några kortare löpsträckor och en tusing simning innan det var dags. Nu gällde det att ladda mentalt, fylla på med energi och trycka i sig allt smärtstillande vi hade med oss. Ornö är den sista avgörande utmaningen på vägen mot Utö.

Vi var så laddade sista simsträckan över till Ornö att det nästan kändes som stormningen av Normandie, vi hade nått stranden men nu gällde det att inta och bemästra den mytomspunna ön. En knapp halvmara i varierande terräng. Vi cabbade ner och satt fart. Jag vet inte riktigt vad det var för smärtstillande vi hade med oss men så mycket smärtstillande var det i alla fall inte. Taktiken för att klara smärtan blev därför att bita ihop och sen gå i uppförsbackarna. Det var skönt att Erika också var lite seg och det blev inga större diskussioner om vad som var en uppförsbacke eller inte på vägen.

Vi lyckades hålla ett hyfsat tempo men vi hade också bara ett tempo, om ett mixedlag kom upp bakifrån skulle vi inte ha något att sätta emot. Vi höll däremot jämn fart med herrlagen som låg runt om oss så vi kände oss ändå rätt trygga och det skulle mycket till att ett mixedlag skulle komma upp bakifrån så här sent och spurta om oss på slutet. Det gällde bara att inte stanna, att inte tappa fart.

Ornö är långt och för mig var det otroligt långt men jag nådde aldrig gränsen men jag skulle nog säga att jag var nära, väldigt nära… Vi passerade Ornö kyrka, drygt halvvägs och vi lyckades hålla tempot hela vägen. Vi klarade Ornö och var fortfarande på pallen.

Det som sporrade mig mest sista delen på Ornö var kaffe och kanelbulle på Långbäling men vad möttes vi av på Långbäling? Kaffe fanns men kanelbulle som det bjudits på de senaste två åren var borta, utbytt mot gel… Jag måste ta en allvarligt snack med tävlingsledningen! Som tur var klarade vi oss utan kanelbulle och några öar senare nådde vi Utö.

Vi gjorde oss redo för målgång och snart nådde vi Gruvbyn, vi kunde vi höra speakern och vi såg Utö Värdshus men det enda jag såg var den sista grymma backen upp till målet. Det var ju ändå en backe så jag stämde av med Erika om man verkligen behövde springa upp den sista backen till mål. Det var man.

Erika och jag tog oss i mål, vi klarade Sub 12 och vi kom på pallen. Vart gränsen går vet jag fortfarande inte men vad jag däremot vet är att Erika inte har någon gräns, att jag inte har någon gräns och att vi tillsammans inte har någon gräns.

Vart gränsen går 2014 har jag ingen aning om...

Ötillö Team Bisnode

Nu har jag återhämtat mig själv och "att-göra-högen" efter Ötillö.

Vilken lyckad tillställning det blev! På fler plan gick allt över förväntan: Vädret visade sig från sin bästa sida, mentalt lyckades jag tagga till ordentligt och kroppen piggnade till efter en ruggigt trött vecka. Jag var pigg, utvilad och redo när det var dags för start i en av världens tuffaste tävlingar kl 06:54:45 i måndags morse. Ötillö, 75 km från sandhamn till utö. Att vi dessutom kom trea och var sjukt mycket bättre än vi trodde blev ju en satans trevlig bonus. 64 lag kom in i mål efter oss och bland dem fanns massor med folk jag aldrig hade kunnat ana att vi skulle hinna före. Så jag klappar Team Bisnode på axeln och tänker att det är dags att uppgradera hur vi betraktar oss själva. Vi är grymma swimrunners! Inte alls några som fick vara med på nåder fast vi inte platsade i massan av proffs ;)

Uppladdningen hade kunnat vara bättre. Thomas var riktigt sjuk dagarna före loppet och jag började nästan undra ifall jag skulle behöva se mig om efter en reserv... Det kändes urtrist så tankarna gick istället åt att inte köra alls i så fall. Jag var nämligen inte heller på topp och undrade oroat varför hela min uppenbarelse var helt slut. Trött som ett as försökte jag vila så mycket som möjligt, knaprade piller preventivt och drack häxdrycker. Ville inte missa årets lopp men kände mig rädd inför ansträngningen. Thomas sa dock att inget skulle få honom att inte stå på startlinjen. Kunde han säga så i sitt tillstånd var det ju bara för mig att bita ihop, gaska upp mig och packa utrustning samt steka bananpankisar till båten. 

Det är ju ett evigt resonerande kring utrustning och klädsel för den stora dagen och vi beslutade till slut att "less is more". Less equipment is more speed! Så till slut hade vi varken väska, flaskor eller camelback och stod väldigt lättviktiga i starten. Första förband, kompass och kartor hade vi i miniformat som rymdes i backfickan på mina löparshorts, en bar och en gel i tri-linnet som reserv till första sträckan på Ornö samt en tom platt flaska instoppad innanför våtdräkten att fylla på för långlöpet fram till Ornö kyrka senare på eftermiddagen. En gel hade vi lättillgängligt innanför dräkten för att dra i oss före första kontrollen och telefonen tejpade vi fast i Thomas dräkt. Sjukt soft att inte behöva joxa med för mycket grejer.

På våra paddlar stod löpsträckor, simsträckor och energistationer så vi visste när de skulle dyka upp och ifall vi skulle ta med oss något extra i handen på väg till nästa. Lätt som en plätt! och så cabbade vi bara ner på Ornö som innefattar en löpning på 19 km. Att resa lätt var en av nycklarna till att vi kom fram snabbt, dels för att en ryggsäck sinkar i vattnet och dels för att det går fortare att ta sig i och ur vattnet om man inte måste strula med prylar. Nu var det bara mössa och glasögon på, haka i linan, dolmen rätt och på med paddlar. På löpsträckorna som var lite längre kring 7-8 km  så nöjde vi oss med att dra ner dragkedjorna, och det räckte. Typ... Lite jobbigt och varmt kanske men jobbigare att börja dra av sig...

När startskottet helt plötsligt brändes av sprang vi iväg till första och det längsta simmet i lugnt tempo. Hela fältet hölls nere i fart av något avgasigt längst fram. 

Vi simmade på riktigt bra men det är alltid svårt att veta var i startfältet man befinner sig när det är uppstigning på andra sidan efter 1650 m. Jag tänkte att vi skulle ligga ganska långt bak så jag höll på att sätta i halsen när Jojje sätter en mic framför näsan på mig och säger att vi är tredje mixlaget med frågan hur det det känns? Det var vid första cut-offen efter nästan 2 h in i loppet. Just där och då taggade jag till rejält och gick från att bara vilja komma i mål på en bättre tid än förra året till att tänka pallplats. Kändes helt sjukt och på bara några meter hade både mitt och Thomas självförtroende vuxit massor. Vi fortsatte plocka placeringar och vid nästa cut-off hade vi ännu mer tid till godo. Tyvärr var det också där som vi var tvungna att säga farväl till Annika och Fredrik Åström som pga sjukdom fick bryta. Det är också av den anledningen som vi kom på pallen och jag hade mycket hellre kommit fyra och sett grymma syskonen Åström som finisher i årets ötillö. Det var lite sorgligt... :(

Nästa lite trista grej var att Thomas började få ordentligt ont i knät och det eskalerade till vidrig smärta. Jag har faan aldrig träffat en ognälligare person! Vilket jävla pannben den karln har! Sjukt att vi kom i mål...

Under ganska lång tid låg vi bara 8-10 min efter 1:an och 2:an men med ett knä som svullnade mer och mer la vi in gåpartier. Jag började också bli duktigt trött så att få gå lite här och där var en befrielse, även om mina knän höll sig i schack. Vi hade ingen aning om hur långt efter nästa mixlag låg bakom oss och vi lyssnade ständigt efter tjej-röster. Några herr-lag gick om oss på slutet men det liksom kvittade och det var fantastiskt att äntligen få gå i mål på Utö som tredje mixlag med platsen säkrad för 2014. 

Det var en fantastisk dag på många sätt. Det är stärkande att ta sig an och slutföra en utmaning som ötillö och framförallt är det så mycket grymt folk man får omge sig med före och efter loppet.

Det är lätt att glömma hur galet hård terrängen är och man måste vara oändligt tacksam för att kroppen ställer upp.( Jag fastnade med ett gäng skålsugna damer och herrar på kvällskvisten och hade förutom en stel kropp också ett jobbigt pannknack att ta hänsyn till dagen efter. )

Tack för underbara dagar att bevara i minnet! Tack Micke Lemmel och Mats Andersson för att ni gör det här loppet till oss! Tack alla funktionärer som gjorde ett fantastiskt jobb och tack alla medkombatanter som tillsammans med oss fick till en gemensam prestation som heter duga. Framförallt tack till Thomas som underhöll mig i 11 h 36 min och såg till att vi kom i mål med ett pb på 1 h 20 min. Jag är så galet imponerad av Thomas som fick oss i mål trots ett knä som han dagen efter inte kunde gå med.

Ses näst år! Jag har redan börjat ladda :)

Nedan finns länken till Sportbladet show som bl.a. diskuterade ötillö i studion. Tror det är ca 222 min in i programmet :)

Tjing!

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/aftonbladet-live/article18135.ab

I mål på 11.36 och sjukt nöjda! Nästa år går vi för sub 11 :)

Ötillö, Team Bisnode 3:e plats

Förutsättningarna var de bästa och vi hade en helt fantastisk dag. Vi hade bra flyt från start och det blev en 3:e plats för Team Bisnode. Vi är otroligt nöjda om än lite stumma i benen.

Nu kör vi!

Nu börjar äventyret.

Nu går båten till Sandhamn, imorgon startar Ötillö. Team Bisnode #214.

Gearing up

Imorgon kl 12 går båten till Sandhamn och starten närmar sig. 

Jag har plockat i ordning och packat allt och i och med det taggar till och fått pirr i magen. Känns nästan overkligt att det snart är dags. Att bara gå på båten är magiskt och så galet roligt med så många grymma atleter på ett och samma ställe som alla vill prata om samma saker. Älskar det och laddar med kaffekorg för maxad trevlighetsfaktor. 

Jag känner att man har en del gratis genom att man kört loppet tidigare. Det minskar nervositeten och känslan av att man har glömt något. Däremot kan allt hända under dagen och loppets gång. Man kan få ont på de mest oanade ställen och eftersom man springer på de mest otänkbara sträckorna kan det lätt ske olyckor. Det är ju ofantligt långt också så en viss trötthet uppstår ju vanligtvis :)

Thomas och mitt lag, Team Bisnode, vi har ungefär samma upplägg som förra året, så när som att vi inte kommer ha väska och är lite tröttare :) Men vi är mer laddade än någonsin och kommer mala på. Ingen av oss gillar kort och hårt, utan långt och lagom hårt :-)

Man kan följa oss live på http://otillo.se/live/

Starten går på måndag kl 06.00 och börjar med en kortare löpning som sedan följs av 22 simsträckor och ytterligare 22 löpsträckor. Totalt 65 km löpning och 10 km simning. Start Sandhamn och mål på Utö.

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224540.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224540.jpg" alt="20130831-224540.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224611.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-224611.jpg" alt="20130831-224611.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Det kommer fler galet snabba atleter till startlinjen än aldrig förr. Kvalsystemet har gjort det svårt för oss vanliga dödliga att få vara med, men med lite tur kan man knipa en plats i lotteriet. Det känns lite ärofullt att få delta när det är många som vill vara med och köra på måndag. Förhoppningsvis får de det privilegiet senare. 

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230826.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230826.jpg" alt="20130831-230826.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Startlinjen 2012

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230958.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-230958.jpg" alt="20130831-230958.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Ett av "löppartierna"

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231140.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231140.jpg" alt="20130831-231140.jpg" class="alignnone size-full" /></a><br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231225.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231225.jpg" alt="20130831-231225.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Swimrun-kungen Antti Antonov kör med Kona-Mackan på måndag. De lär bli farliga för Lelle + Magnus och Björn + Paul. Spännande!

<br /><br /><a href="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231657.jpg"><img src="http://wefixsports.se/wp-content/uploads/2013/08/20130831-231657.jpg" alt="20130831-231657.jpg" class="alignnone size-full" /></a>

Wish us luck!

Uppladdning

Snart är det dags!

Thomas är snart starkare än någonsin och det är hög tid att checka av packlistan, gå igenom tider och hållpunkter samt bestämma hur mycket energi vi ska ha med oss på vägen. Nu är det fjärilar i magen mina vänner och det känns nästa overkligt att vi snart ska ställa oss på startlinjen. Det är väldigt roligt att vi gör det här ihop och väldigt lugnande när vi skämtar bort allvaret typ hela tiden. Det går att följa oss live på

http://otillo.se/live/

Hörs snart igen!

Näsan rinner

Med 4 dagar kvar till start känns det ju lite onödigt att bli förkyld, ha en näsa som rinner, ett tungt huvud och en slak kropp. Men nu vilar jag kroppen, äter Espiritox, dricker ingefärste med citron och honung och trycker i mig frukt och grönsaker. Det är 4 lååååånga dagar kvar och det finns ingenting som kan hindra mig. På måndag är det Ötillö!

Ny dräkt

Har just klipp och varit ute och testat nya dräkten från Head. Det blev ett par varv runt Djurgårdsbrunnsviken och dräkten sitter som en smäck!

ITU WC Stockholm

Nu laddar alla grymma tjejer inför starten. Det är en så otroligt häftig känsla att vara så nära och en otroligt bra uppladdning inför Ötillö. Nu är jag grymt taggad!

Morgonsim

En vacker morgon i stan och ett underbart morgonsim i Djurgårdsbrunnsviken. Bara lätt simning nu, inte ens två veckor kvar.

Nu kör vi! Team Bisnode laddar och testar utrustning.

Ångaloppet

Ångaloppet

Sista swimrun tävlingen inför Ötillö var Ångaloppet i helgen. 21 km löpning och 2 km simning. Banan inleddes med 6.5 km kuperad terränglöpning och kändes som en sprint  med 2.5 timmars maxpuls... Lite kort för mig och inte en helt behaglig upplevelse men tack vare min otroligt starka klubbkamrat, Fredrik Åström, lyckades vi nå en 10 plats av ca 150 lag. Nu längtar jag till lite längre distanser och Ötillö om exakt 3 veckor!

Lopp-rapport IM UK

Jag vill börja med att tacka för alla glada tillrop och lyckönskningar som jag blir jätteglad för. Roligt att triathlon och IM engagerar och jag hoppas fler blir inspirerade att prova om ni inte redan gjort det. Kan en vanlig medelålders fyrbarns-morsa som jag börja med det här så kan ju vem som helst. Kan jag, kan alla! Man behöver inte vara elit och satsa på att bli topp-10 i Sverige för Att hålla på med triathlon. IM och triathlon är en hjärtlig och välkomnande sport som har öppet för hela spektrat av deltagare och för mig finns det inget bättre sätt att få träningen meningsfull och motivationen på topp än genom att ha en Ironman inplanerad.

Med Bolton IM i sikte under året har jag tränat med ett syfte. Man vill inte starta ett långlopp utan att vara förberedd, det gör för ont.

Jag var ok förberedd för loppet. Jag visste att cyklingen skulle ta sin lilla tid eftersom det inte fanns tillräckligt många mil i benen och för att banan är riktigt tuff, men jag tänkte att jag tar det i min takt och ser till att ha det behagligt på vägen och uppskatta miljön.

Det blev en helt fantastisk dag med massa härlig publik och enormt trevlig stämning. Även om banan i England nog är den som passar mig minst så tyckte jag väldigt mycket om den.

Klockan ringde 01.50 och det var dags för frukost mitt i natten. Lyckades sova 4 h men hade ångest och var nervös. Det som plågar mig innan är tanken på stökig simning, punka och framför allt magkramp från hell och när jag satte på mig våtdräkten ifrågasatte jag mina val i livet och hittade ingen anledning till att hålla på med triathlon. Helt plötsligt gick starten och jag började veva. Hittade en bra plats att simma på med en gång och det tog ju inte många minuter innan jag kom ihåg varför jag gjort vissa val i livet och befann mig just där och då. Jag älskar ju att köra lopp! Och jag tycker det är så vansinnigt konstigt att jag klarar av att simma 3860 m, cykla 18 mil och springa ett Marathon 4,2 mil i ett svep. Jag tror fortfarande inte på det men bevisade en femte gång att det faktiskt går.
Simningen gick strålande på planerade 1 h 15 min och t kändes peppande inför resten av dagen. Stressade inte i T1 och satte mig på cykeln med glatt humör och massa tunnbrödrullar i bagaget. Planen var att inte ta ut mig utan hitta rätt puls för att magen skulle vara glad och löpningen inte krascha. Jag kände efter hur kroppen mådde hela tiden och har med mig bra erfarenheter till nästa lopp. Eftersom jag var osäker på hur jag skulle fixa alla enorma uppförsbackar och aggressiva utförlöpor drog jag mig inte för att ta några extra kisspauser så benen fick vila lite. Fegt kanske men skönt 
I slutet på andra varvet hade jag ordentligt sadelskav och tredje varvet kändes oändligt i motvind. Men det var kul ändå med allt folk efter vägen och det vackra landskapet. Till slut, en dryg halvtimme längre än jag trodde, kom jag äntligen till T2 och bytte skor. Magen hade klarat sig finfint än så länge och min plan med lägre puls och matschema funkade kanon.

Jag hade jättebra ben ut på löpningen och var på strålande humör. Räknade kilometrar och siktade på halvmaran under två timmar, prickade den på 1.59. Ville springa hela på 4.15 men eftersom det är världens mest kuperade IM-mara så sved det ju lite i benen efter ett tag. När min gps visade 42,2 km så slog klockan dock 4.15, men problemet var att just där fanns inget mål. Det låg 450 m längre fram. Lite lustigt men då var det så skönt att få komma i mål så det var inget att irritera sig över.

Redan på första varvet på banan så skrek bästa hejarklacks-Caroline att Henke klarat sig till Kona och med den vetskapen var det nästan en fröjd att springa fast det gjorde ont precis över allt.

Henrik Törn körde tävlingen i syfte att kvala och disciplinerad som han är så är det klart att han gjorde det också. Han kom på 19:e plats totalt. Totalt!!! Fatta! 2:a i sin ag och han glänste. Vi alla är sjukt imponerade av den mannen och snart kommer hans rapport från loppet här på min blogg. Grattis! Du är galet värd din kona-slot!
Marcus Hultgren briljerade också och visade vilken vinnare han är. Han kom på 13:e plats totalt och tvåa i sin ag, 13 s efter vinnaren. En kvalplats till Marcus också. Stort grattis!! Såå imponerande stark!

Marcus rapport väntas också här inom kort.

Megagrattis också till Anna Melinder som också kammade hem en slot till Hawaii. Shit vad grym du är!
Världens bästa Linda Sernfalk var också helt fantastiskt stark och hade kommit 5:a bland proffsen om hon skulle kört i den klassen.

Nu sitter jag på engelska landsbygden och blickar ut över vackra Lake district. Hänger kvar här med familjen under veckan och njuter av massa mat och barnens lycka över hur lyxigt de tycker det är med att resa.

Nästa lopp blir stafett i Karlstad triathlon nästa söndag. Efter det blir det Stockholm triathlon olympisk distans och sedan ötillö.

Därefter lägger jag upp en treårs-plan för att bli en bra cyklist. Har märkt att man inte hinner komma så långt på ett år. Och som Henke sa: “Då är det slut med mesträning och ordentlig träning som gäller”. Ska bli!

Vi ses snart!
Tjing

Amfibiemannen

Sådär ja, det blev en bra gemomkörare och en otroligt fin dag. 17:e plats på 4:10 tillsammans med Mikael Lundström nu när Erika laddar inför Ironman UK 4/8.

Amfibiemannen

Fick lite ändrade semesterplaner och helt plötsligt dök Amfibiemannen upp i mitt huvud. Det är en kvaltävling till Ötillö, ca halva distansen med 22 km löpning och 5.4 km simning, och en perfekt uppladdning. Erika är ju mitt i uppladdningen inför Ironman UK så jag får leta efter en annan partner men det löser sig. På lördag kring Arholma i Stockholms Norra skörgård smäller det!

Nya paddlar.

Ötillö Gotland

Ja, lite långt mellan öarna kanske men i brist på skärgård så funkar långsimpassen alldeles utmärkt. Har just testat nya lite större paddlar, det går fort men tar otroligt mycket på armarna istället. Vi får se vad jag väljer. Det blev ett morgonpass på drygt 3.500 m och nu till bageriet för färska frallor!

Vansbro Triathlon

Så där ja, då var årets första tävling på längre distans avklarad. Vansbro Triathlon över 1/2 Ironman distans dvs. 1.9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning. Jag har ju inte toppat inför den här tävlingen och förväntningarna var inte så höga men det blev en totaltid på 4:38 (29/2:28/1:32) som jag är mycket nöjd över. Inte minst för att jag känner att jag har mer att ge på simningen och att jag känner att jag kan mala på i löpningen  och har uthålligheten. En bra grund för Ötillö. 2 månader kvar!

Släkten kommer från Dalarna så självklart var pappa på plats!

Nu är det dags för årets första rejs! Vansbro triathlon here we go!

Cykling är farligt

Det gäller att aldrig tappa respekten för farten när du cyklar. Jag var ute på en mycket vacker runda utanför Åkersberga när jag helt och hållet tappade fokus. Tempot var högt, benen pumpade på och jag bara njöt av fartens tjusning när jag i en kurva efter en nerförsbacke till min förskräckelse konstaterade - kurvan är för skarp, jag har för hög fart, jag grejar inte det här! Jag panikbromsade, hjulen låste sig, jag släppte och körde rätt ner i diket. Det kunde ha gått precis hur som helst, diket kunde ha varit ett stenblock, ett träd eller precis vad som helst. Nu hade jag änglavakt för diket var inget annat än högt gräs. Jag skrapade upp knät och höften fick sig en rejäl känga men jag klarade mig bra och jag vågar inte ens tänka på vad som skulle kunna ha hänt. Glöm inte att cykling är farligt och ha respekt för farten.

Nu handlar det om att ta hand om höften och ladda inför Vansbro Triathlon på lördag!

Fler hittar Swimrun

I torsdags blev det storslam på startlinjen när vi brände av Swimrun för andra gången i år.
57 personer bråkade med vatten och skog under 8 km i och runt K'lltorpssjön för att nöjda över grymt träningspass kunna skåla med kaffe och kaka i mål. Fantastiskt roligt att så många kom och dessutom kom det massa grymma hang-arounds som hjälpte mig, höll sällskap och hejjade på alla asstarka deltagare. En bättre torsdagskväll kan jag knappast tänka mig. För mig som arrangör kan det ju inte bli mer lyckat än när det kommer många för start, alla kommer glada och levande i mål och det garanterat känns som att stämningen kommer locka tillbaka alla till nästa Swimrun 22 augusti.
Tack alla inblandade! Vi ses igen 22 och 29 augusti. Då blir det riktigt pådrag. Vill gärna se Lelle Moberg och Björn Englund rejsa om förstaplatsen och så blir det ännu fler priser, bakat och annat smått och gott :)
Håll uppsikt på Fb/Swimrun och wefixsports.se för info.
Så här såg det ut strax innan jag startade loppet och Swimrundeltagarna körde två varv à 3 km löpning i varierande och kuperad terräng samt 1 km simning.

Här finns en film från i torsdags som Ångaloppet kom och gjorde. Tack för det! Kul och fint gjort!
http://youtu.be/5i6YE541aoc

Mera Swimrun!

Ikväll smäller det igen.
Återigen kommer folk från alla håll och kör all out på min Swimrun-bana i Hellas.
Väldigt roligt tycker jag och bakar till alla duktiga samt ser till att tidtagning blir korrekt och att fina priser delas ut. För mer info kolla in Wefixsports.se.

Ikväll kommer också Alexander från Dräktverkstan till Swimrun och snackar om hur man bäst syr om dräkten för swimrun-träning. Jag har precis fått en insydd dragkedja framtill och en innerficka för diverse förnödenheter. Ska bli kul att prova. I år ska jag och Thomas skippa väskan som saktar ner oss alldeles för mycket. Vi får trycka in alla obligatoriska grejer lite här och där istället :)

Varmt välkomna ifall ni är sugna på att testa hur det känns att simma och springa om vartannat utan uppehåll. Det är en två-varvs-bana så vill man bara känna av kan man köra ett varv. Samling 19.00, start 19.30.
Tjing!
.

Premiär för Swimrun

Äntligen dags för årets premiär av Swimrun, Erikas koncept för löpning och simning i Hellasgården. Ett Ötillö i minformat skulle man kunna säga. Full uppställning med över 40 personer på startlinjen och en riktigt bra start på säsongen. En försmak av den stora händelsen i september... Häng med själva, vi kör på torsdagar 19:30!

Nationaldag i skärgården

Dagen till ära tog vi båten ut i skärgården och körde lite öppet vattensim. Otroligt skönt att komma ut och simma i skärgården, testa lite navigering och lite kyla... men så kallt var det faktiskt inte. Runt 12 grader skulle jag gissa. En nationaldag kunde inte firas bättre!

Ötillö eller en dag i skärgården…

Det är snart bara 3 månader kvar till Ötillö 2013 och jag laddar upp med att minnas förra årets tävling. Här kommer min racerapport från Ötillö 2012.

Ötillö eller en dag i skärgården…

Det sägs att det är en av världens tuffaste endagarstävlingar, det låter inte helt orimligt men det måste nog också vara en av världens absolut häftigaste tävlingar. Att tävla i Stockholms vackra skärgård, att bara ösa på genom skog, över klippor och slänga sig ut i vågorna och dessutom på en långdistans, en riktigt j…a lång distans är helt underbart. Ötillö är en prövning utan motstycke och årets absoluta höjdpunkt.

Erika och jag hade inte kört så mycket tillsammans men vi hade ju ändå rätt bra koll på varandra, vi körde båda förra året och vet vad vi går för. Vi hade sagt att vi skulle satsa på att ha en bra dag och se hur långt det räckte men när det väl börjar hetta till kommer tävlingsdjävulen. Vi satsade på pallen, inget snack om det.

Solen är på väg upp, det är lite kyligt i luften, en helikopter hovrar över Sandhamn och startskottet går. Första sträckan över Sandhamn är en ren njutning och jag är så otroligt taggad och fokuserad.

Simningen över till Vindalsö, som också är den längsta, är lite bökig. Det är hög sjö och svårt att få in flytet i simningen. En oro kommer över mig när jag känner att dolmen är på väg att slita sig hela tiden och jag börjar få lite krampkänning i benen. Vi kör med lina och jag tycker att vi kör på i ett bra tempo och kommer i land helt enligt tidsschemat.

Vi tar oss över steniga Vindalsö, en riktig vrickningssträcka… och över till Skarp Runmarö, den första längre löpsträckan. Det är nu tävlingen börjar på riktigt. Här samlas en hel del lag på den smala stigen i skogen och det är lätt att fasta i ett allt för långsamt tempo. Jag gör ett ryck, får med mig Erika och vi öser förbi alla lag vi har framför oss. Vi har ett riktigt bra tempo, tävlingen är i full gång jag är nästan övertänd… Här kommer också första vurpan, ett jack i knät men inget värre.

Nu börjar vi får mer flyt i simningen, jag korslägger också benen så att dolmen sitter och det känns som att vi får upp mer fart. Även om vi kör lina och jag drar så är jag så imponerad av Erika som bara vevar på som aldrig förr. Vi gör aldrig några stop, vi bara öser på och håller samma fart som lag som jag verkligen trodde skulle vara snabbare än oss. Skönt!

På Runmarö cabbar vi ner och kör den näst längsta löpsträckan. Här springer vi på grusväg och det är skönt att trycka på lite även om Erika tyckte att 4:30 fart var lite att ta i, det är ju ändå en bit kvar… Vi är inne i ett bra flyt både på löpningen och simningen. Vi tar positioner hela tiden men det är också nu som problemen börjar. Erika börjar få känning i sitt löparknä. Hon har ju haft problem med det tidigare men det har inte varit så farligt, på plan mark får man in en jämnare smärta och kan nästan styra slitaget. Men Ötillö är inte plan mark, Ötillö är allt annat än plan mark. Ötillö är helt otroligt j…a kuperat. Smärtan av ett löparknä i kuperad terräng går inte att beskriva, den måste upplevas. Jag körde Ötillö med löparknä förra året så jag vet hur det känns!

Först försökte jag tänka att vi bara skulle tappa lite tid men i verkligheten handlade det om att ta oss i mål – överhuvudtaget. Vi började köra med lina även på löpningarna. Linan var sträckt och det gjorde ont, inte bara i Erikas knä utan även i mitt hjärta när jag hörde henne kvida bakom min rygg. Jag vet ju hur fruktansvärt ont det gör men jag vet också att om man inte håller tempot så gör det bara mer ont och cut off tiderna börjar närmar sig. Varken Erika eller jag är någon som bryter, vi biter ihop och kör på, på gott och ont. Enligt vår tidplan har vi nu 8 timmar kvar…

Erika bet ihop och körde på. Hon vek inte en tum under de fruktade 1400 metrarna i rak motvind mellan MörtöKlobb och Mörtö Bunsö och bet ihop ännu mer på den 18 km långa löpningen på Ornö. Hennes insats var heroisk och jag är så imponerad över hennes enorma vilja och drivkraft att komma i mål!

Vi klarar Ornö, går in på slutetappen och når Långbäling. Det är den sista vätskekontrollen och det är dags för kaffe och kanelbulle! Här möter vi också vår klubbkamrat Yvonne Rosenqvist och nu kommer tårarna. När Erika ser Yvonne kommer de riktiga känslorna och smärtan fram. Ett fint ögonblick som också ger oss extra energi den sista biten till Utö.

Jag älskar att man tävlar i lag i Ötillö, att kämpa tillsammans och för varandra är något mycket speciellt. Känslan när vi till slut nådde Utö går inte att beskriva, vi hade tagit oss igenom Ötillö tillsammans och helt plötsligt var Erikas smärta som bortblåst. Det är nu 2,5 km till mål och vi ville göra en värdig avslutning och bestämde oss för att dra ifrån det engelska och danska lag som nådde Utö samtidigt som oss. Vi drog upp ett riktigt bra tempo och passerad mållinjen drygt 4 minuter före det engelska laget och 8 minuter före det danska.

Trots allt kom vi bara 54 minuter efter tidsplanen och det är inte utan att jag funderar på vad vi hade kunnat göra om vi varit skadefria och det är en rätt skön revanschlust som stiger i min kropp…

Erika du är grym, vi är grymma!

Ötillö

Nu har Swimrunsäsongen börjat och snart dags att kasta sig ut i vågorna. Imorgon lördag går kvalloppet Utö Swimrun av stapeln och torsdag 13 juni arrangerar jag årets första Swimrun i Hellas. Swimrun är ett testlopp för att träna på att springa och simma under samma pass inför något av de större loppen eller bara för att man tycker att träningsformen är väldigt rolig. Det blir grymt effektiv träning och roliga kvällar när vi kör Swimrun. Swimrun är öppet för alla och jag rekommenderar den nyfikne att komma dit. Om inte annat så för att jag bakar och har kaffe till varje gång. Vi kör två torsdagar i juni och två i augusti kolla in wefixsports.se för info.

Fick en artikel om Ötillö som avslöjar lite om vad vi har framför oss :)

Trevlig helg!

Själv springer jag Tolvanloppet imorgon och ser fram emot 12 mycket kuperade kilometrar med blodsmak i munnen.

/Erika

Kungsholmen runt för tre veckor sedan. Fin känsla!

Uteträning inne

Thomas och jag försöker ses en gång i veckan för en simning och fika. Idag var passet lite utomhusbetonat trots att vi fegade ur och körde inomhus.
3*150 insim varv 50 fritt/50 dolme/50 ben
2*150 djupvattenstart, voltvändning utan frånskjut och navigeringskoll varje längd.
600 varav 200 hårt/300 lugnt/100 hårt
6*50 fritt/rygg

Bra pass med några duktiga kallsupar!

Första mötet med OS truppen

Under veckan som gick blev träningen lite lidande men jag fick å andra sidan en närhet och insyn i idrott och träning på en helt annan nivå. Första mötet med OS truppen, Sotji 2014. I förra veckan samlade SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, den tänkta truppen för första gången ute på Lillsved, Värmdö. Dagarna handlade om att börja bygga upp laget som ska tävla för Sverige i vinter OS, Sotji 2014. Att stärka sammanhållningen, prova ut OS kläderna, medieträna och inte minst träning och utbyte av erfarenheter inför ett så pass stort mästerskap som de olympiska spelen. En otroligt inspirerande miljö och en fröjd att kunna följa hela den svenska absoluta eliten under ett par dagar och under några träningspass. Nu kommer Erika och jag köra samma upplägg, funkar det för dom så funkar det för oss...

Nedan följer en intervju med mig från senaste Mitsubishimagasinet. Handlar lite om mitt liv och hur jag hittade till träningen. Ifall man vill veta lite mer om mig, vill säga :)

Ute ur komfortzonen.

Fyrabarnsmamma, personlig tränare, triathlet, föreläsare, TV-programledare, designer, egenföretagare, bloggare… Erika Rosenbaum jobbar på många fronter. Listan kan göras lång och växer ständigt.

"Det finns alltid hundra anledningar att inte träna, men ingen duger. Bara gör't! Du blir inte tröttare av att träna… Så här på andra sidan är jag tillfreds. Man ångrar ju aldrig ett pass man gjort, bara de man sket i. Jag är mör och trött, men tillfreds”, skrev Erika Rosenbaum nyligen på Mitsubishibloggen.se. Uttalandet är typiskt för henne. Energin hon har genomsyrar allt hon gör i livet. Bara en sådan sak att hon födde fyra barn på fem år skvallrar om i vilken takt det mesta i Erikas liv går och vid 37 års ålder är kanske energin större än någonsin.

”Efter de två första barnen kom två till lite oplanerat, men jag tänkte att jag vänder på livet. Först barn, sen karriär.” I teorin en bra tanke, men verkligheten visade sig fungera annorlunda. ”Det var frustrerande, jag visste att jag skulle göra ett bra jobb, men företagen valde hellre yngre nyutexaminerade personer utan barn. Det var knäckande och inte värdigt. Så jag fick tänka om”, berättar Erika.

Men låt oss backa bandet för att förstå hur Erika hamnade där hon är idag. Under uppväxtsåren i Stockholm drömde hon om att bli designer eller journalist. Efter gymnasiet pluggade hon på Poppius Journalistskola och gick en kurs i mönsterkonstruktion. Därefter började Erika plugga till kulturvetare på Stockholms Universitet, samtidigt träffade hon sin blivande man. Den 1 juni 1997 för att vara mer exakt. ”Första gången vi träffades tänkte jag att den killen ska jag gifta mig med, men det tog några månader innan jag fick honom att förstå det.” Under universitetstiden kom barnen i en rasande takt och studierna fick vänta. ”Min man är krögare och startade i samma veva sin andra restaurang och jobbade många kvällar, så det var en ganska hektiskt tid”, berättar Erika. Dessutom ägnade Erika kvällar och nätter åt att designa mössor. Först till barnen, sen till dagiskompisarna och deras föräldrar. ”Jag gillar ju att pyssla och med mössorna fick jag utlopp för det när jag tryckte, sydde på blommor och paljetter”. Som mest hade Erika 23 mössåterförsäljare och arbetade under företagsnamnet Rosenbaum Kollektion. Idag är verksamheten betydligt mindre till förmån för annat. Mycket annat.

Att vara gift med en krögare och föda fyra barn på fem år sätter sina spår. Som mest vägde Erika 90 kilo, vilket är svårt att förstå när man ser henne idag, vältränad och 30 kilo lättare. ”Vi provade mycket god mat och nya viner och det satte sina spår”, berättar Erika. Men den 10 juni 2007 förändrades livet för Erika. Hon köpte sina första joggingskor. ”Jag hade då gått ner i vikt något, men var fortfarande jättefluffig. Dessutom älskar jag mat och kände att jag var tvungen att balansera livet. Jag hade inte sportat sen jag gick i skolan”. Ett år senare hade hon genomfört sin första tjejklassiker i och med Lidingö tjejmil. Dagen innan hade hon redan påbörjat nästa mål, En svensk klassiker, genom att springa Lidingöloppet. Träningen blev nu allt viktigare och mer målinriktad. Och i Erikas liv är lagom inget ord som existerar. Nästa mål blev därför en Ironman som hon klarade 2010 genom att fixa Kalmar Trihatlon. Under 2011 förbättrade hon tiden med två och en halv timme och blev därmed SM-fyra i sin åldersklass. Fyra år tidigare hade alltså Erika tagit sina första joggingrunda någonsin. ”Jag går igång på det jag inte vet om jag klarar”.

Parallellt pluggade hon klart till kulturvetare och hade tänkt sig ett jobb inom förlagsvärlden. Men som sagt, verkligheten såg inte ut som Erika ville. Insikten blev en så kallad vändpunkt, men kanske snarare ett startskott för något helt nytt. Eftersom träning nu blivit en viktig del av Erikas liv bestämde hon sig att utbilda sig till personlig tränare. ”Jag kände att jag ville förmedla hur viktigt det är med rörelse och att äta bra till andra, jag hade ju varit på andra sidan och insett vad bättre vanor gör med dig som person”. Sagt och gjort. Och idag jobbar Erika som personlig tränare och hälsocoach under företagsnamnet Wefixsports. Eftersom dagsljus ingår i Erikas övertygelse om vad bra träning ska innehålla, utövar hon sina aktiviteter utomhus. ”Vi behöver mer dagsljus och frisk luft för att må bra. Att ha ett träningskort på gym föder dessutom en stress i sig”, menar Erika. När hon föreläser förmedlar hon hur viktigt det är med rörelse och bra mat. Hon använder sig givetvis av sin egen historia ”Alla kan, det gäller bara att prioritera träning. Det går alltid att hitta 100 anledningar till att inte träna, träningen får inte hamna i spontanfacket. Därför är det viktigt att planera in träningen och ha mål”. Som en del i detta genomför Erika idag så kallade testlopp i form av Fastrun och Swimrun, som är träningslopp under tävlingslika förhållanden. ”Under mina Fastruns kan människor testa formen, springa tillsammans med andra och kolla var man ligger tidsmässigt”. Att aktiviteten kräver en hel del utrustning gör att hennes Mitsubishi Outlander passar hennes behov. ”Jag kan transportera allt jag behöver till mina olika aktiviteter. Och tack vare det extra baksätet i bagageutrymmet får hela familjen plats i bilen. Jag gillar verkligen min Mitsubishi, den rimmar med min syn på hur en bil ska vara och inte vara. Den är sportig, praktisk, stilren, utan onödigt krimskrams”. Faktum är att beskrivningen har en hel del likheter med hur Erika är som person. Hon är enkel, rak och tydlig med en stark uppfattning om saker och ting. På frågan om hon är född med gott självförtroende tvekar hon. Efter en stunds funderande så kommer svaret lite trevande. ”Ja, kanske är det så, men när jag var yngre gillade jag inte att ta plats. Men när jag fick familj förändrades det. Deras bekräftelse får jag alltid och det räcker för mig, då spelar det ingen roll om jag gör bort mig i jobbet.” Kanske är frågan fel ställd, det handlar inte så mycket om självförtroende som om inställning. Kanske är vinnarskalle mer korrekt. ”Vill man något tillräckligt mycket så fixar man det”, som hon själv uttrycker saken. För att nå sina mål har Erika ett annat motto hon följer ”Säg hej till många och ja till mycket”. Erika tror att det är tack vare den inställningen som hon får saker att hända, som till exempel hennes första programledarroll i TV3-programmet ”Aldrig mera fet”. I programmet hjälpte hon åtta extremt överviktiga personer att komma i form under ett år. ”Jag är nöjd med programmet. Det var seriöst och inte grisigt. Att jag ställde upp var givetvis för att få prova på något nytt, men jag ville också få folk i sofforna att känna att ’kan dom så kan jag’.”

Vad gäller sina egna träningsmål följer Erika en strikt plan. ”Jag går aldrig ut genom ytterdörren och funderar på om jag ska springa till vänster eller höger, jag vet precis vad jag ska göra”. Hennes strikta träningsschema är inriktat på ett lopp under året, ”a-loppet” som hon kallar det. För 2013 är a-loppet Ironman i England i augusti. Alla tävlingar fram till dess är träning inför detta. ”Jag ska toppa till det”. Men det betyder inte att hon spar på krafterna i tävlingarna hon ställer upp i fram till dess. ”Även om man intalar sig att ta det lugnt, så gör man inte det”. På längre sikt har hon flera saker hon vill uppnå. Att bredda triathlonsporten är ett viktigt mål. ”Det är på gång, och de gånger jag ser en proffscyklist stå bredvid en cyklist med cykelkorg på en tävling blir jag så glad, det betyder att sporten håller på att bredda sig”, berättar Erika. Men det kanske viktigaste målet hon har börjat jobba på nu är att få ungdomar att röra på sig mer. ”Jag vill utveckla min föreläsningsdel och prata med ungdomar, inte de som redan sportar utan de som sitter längst bak och snusar, de vill jag nå och få att förstå hur viktigt det är att röra på sig. Utmaningen är att få deras uppmärksamhet”, säger Erika i samma andetag som hon berättar att hennes barn måste följa med och springa minst en gång i veckan för att få sin veckopeng.

Men eftersom Erikas fokus både ligger på träning och mat har hon också flera kokböcker som hon vill göra. Den som står först på tur handlar om att hjälpa barnföräldrar att på ett enkelt sätt ersätta skräpmat med bra mat som barn gillar. Titeln är redan klar: "Istället för". En intressant titel, men om den skulle vara titeln på en biografi om Erika så skulle den vara direkt felaktig.

Erikas 3 bästa hälsotips.

1)      Rörelse

2)      Undvik socker

3)      Dagsljus

Fakta:

• Ironman är en triathlontävling som innehåller 3,86 km simning (2,4 miles), 180,2 km cykling och 42 195 meter (ett maraton) löpning och som sanktionerats av World Triathlon Corporation (WTC).

• En Svensk klassiker innehåller ett av skidloppen Engelbrektsloppet (60 km) eller Vasaloppet/Öppet Spår (90 km), Vätternrundan på cykel (300 km), Vansbrosimningen 3 km och Lidingöloppet, löpning (30 km).

• En Tjejklassiker innehåller skidloppen Kristinaloppet 30 km eller Tjejvasan/Kortvasan 30 km, cykla Tjejvättern 100 km, simma Vansbro Tjejsim 1 km och springa Lidingö Tjejlopp 10 km.