Det är snart bara 3 månader kvar till Ötillö 2013 och jag laddar upp med att minnas förra årets tävling. Här kommer min racerapport från Ötillö 2012.
Ötillö eller en dag i skärgården…
Det sägs att det är en av världens tuffaste endagarstävlingar, det låter inte helt orimligt men det måste nog också vara en av världens absolut häftigaste tävlingar. Att tävla i Stockholms vackra skärgård, att bara ösa på genom skog, över klippor och slänga sig ut i vågorna och dessutom på en långdistans, en riktigt j…a lång distans är helt underbart. Ötillö är en prövning utan motstycke och årets absoluta höjdpunkt.
Erika och jag hade inte kört så mycket tillsammans men vi hade ju ändå rätt bra koll på varandra, vi körde båda förra året och vet vad vi går för. Vi hade sagt att vi skulle satsa på att ha en bra dag och se hur långt det räckte men när det väl börjar hetta till kommer tävlingsdjävulen. Vi satsade på pallen, inget snack om det.
Solen är på väg upp, det är lite kyligt i luften, en helikopter hovrar över Sandhamn och startskottet går. Första sträckan över Sandhamn är en ren njutning och jag är så otroligt taggad och fokuserad.
Simningen över till Vindalsö, som också är den längsta, är lite bökig. Det är hög sjö och svårt att få in flytet i simningen. En oro kommer över mig när jag känner att dolmen är på väg att slita sig hela tiden och jag börjar få lite krampkänning i benen. Vi kör med lina och jag tycker att vi kör på i ett bra tempo och kommer i land helt enligt tidsschemat.
Vi tar oss över steniga Vindalsö, en riktig vrickningssträcka… och över till Skarp Runmarö, den första längre löpsträckan. Det är nu tävlingen börjar på riktigt. Här samlas en hel del lag på den smala stigen i skogen och det är lätt att fasta i ett allt för långsamt tempo. Jag gör ett ryck, får med mig Erika och vi öser förbi alla lag vi har framför oss. Vi har ett riktigt bra tempo, tävlingen är i full gång jag är nästan övertänd… Här kommer också första vurpan, ett jack i knät men inget värre.
Nu börjar vi får mer flyt i simningen, jag korslägger också benen så att dolmen sitter och det känns som att vi får upp mer fart. Även om vi kör lina och jag drar så är jag så imponerad av Erika som bara vevar på som aldrig förr. Vi gör aldrig några stop, vi bara öser på och håller samma fart som lag som jag verkligen trodde skulle vara snabbare än oss. Skönt!
På Runmarö cabbar vi ner och kör den näst längsta löpsträckan. Här springer vi på grusväg och det är skönt att trycka på lite även om Erika tyckte att 4:30 fart var lite att ta i, det är ju ändå en bit kvar… Vi är inne i ett bra flyt både på löpningen och simningen. Vi tar positioner hela tiden men det är också nu som problemen börjar. Erika börjar få känning i sitt löparknä. Hon har ju haft problem med det tidigare men det har inte varit så farligt, på plan mark får man in en jämnare smärta och kan nästan styra slitaget. Men Ötillö är inte plan mark, Ötillö är allt annat än plan mark. Ötillö är helt otroligt j…a kuperat. Smärtan av ett löparknä i kuperad terräng går inte att beskriva, den måste upplevas. Jag körde Ötillö med löparknä förra året så jag vet hur det känns!
Först försökte jag tänka att vi bara skulle tappa lite tid men i verkligheten handlade det om att ta oss i mål – överhuvudtaget. Vi började köra med lina även på löpningarna. Linan var sträckt och det gjorde ont, inte bara i Erikas knä utan även i mitt hjärta när jag hörde henne kvida bakom min rygg. Jag vet ju hur fruktansvärt ont det gör men jag vet också att om man inte håller tempot så gör det bara mer ont och cut off tiderna börjar närmar sig. Varken Erika eller jag är någon som bryter, vi biter ihop och kör på, på gott och ont. Enligt vår tidplan har vi nu 8 timmar kvar…
Erika bet ihop och körde på. Hon vek inte en tum under de fruktade 1400 metrarna i rak motvind mellan MörtöKlobb och Mörtö Bunsö och bet ihop ännu mer på den 18 km långa löpningen på Ornö. Hennes insats var heroisk och jag är så imponerad över hennes enorma vilja och drivkraft att komma i mål!
Vi klarar Ornö, går in på slutetappen och når Långbäling. Det är den sista vätskekontrollen och det är dags för kaffe och kanelbulle! Här möter vi också vår klubbkamrat Yvonne Rosenqvist och nu kommer tårarna. När Erika ser Yvonne kommer de riktiga känslorna och smärtan fram. Ett fint ögonblick som också ger oss extra energi den sista biten till Utö.
Jag älskar att man tävlar i lag i Ötillö, att kämpa tillsammans och för varandra är något mycket speciellt. Känslan när vi till slut nådde Utö går inte att beskriva, vi hade tagit oss igenom Ötillö tillsammans och helt plötsligt var Erikas smärta som bortblåst. Det är nu 2,5 km till mål och vi ville göra en värdig avslutning och bestämde oss för att dra ifrån det engelska och danska lag som nådde Utö samtidigt som oss. Vi drog upp ett riktigt bra tempo och passerad mållinjen drygt 4 minuter före det engelska laget och 8 minuter före det danska.
Trots allt kom vi bara 54 minuter efter tidsplanen och det är inte utan att jag funderar på vad vi hade kunnat göra om vi varit skadefria och det är en rätt skön revanschlust som stiger i min kropp…
Erika du är grym, vi är grymma!
Det sägs att det är en av världens tuffaste endagarstävlingar, det låter inte helt orimligt men det måste nog också vara en av världens absolut häftigaste tävlingar. Att tävla i Stockholms vackra skärgård, att bara ösa på genom skog, över klippor och slänga sig ut i vågorna och dessutom på en långdistans, en riktigt j…a lång distans är helt underbart. Ötillö är en prövning utan motstycke och årets absoluta höjdpunkt.
Erika och jag hade inte kört så mycket tillsammans men vi hade ju ändå rätt bra koll på varandra, vi körde båda förra året och vet vad vi går för. Vi hade sagt att vi skulle satsa på att ha en bra dag och se hur långt det räckte men när det väl börjar hetta till kommer tävlingsdjävulen. Vi satsade på pallen, inget snack om det.
Solen är på väg upp, det är lite kyligt i luften, en helikopter hovrar över Sandhamn och startskottet går. Första sträckan över Sandhamn är en ren njutning och jag är så otroligt taggad och fokuserad.
Simningen över till Vindalsö, som också är den längsta, är lite bökig. Det är hög sjö och svårt att få in flytet i simningen. En oro kommer över mig när jag känner att dolmen är på väg att slita sig hela tiden och jag börjar få lite krampkänning i benen. Vi kör med lina och jag tycker att vi kör på i ett bra tempo och kommer i land helt enligt tidsschemat.
Vi tar oss över steniga Vindalsö, en riktig vrickningssträcka… och över till Skarp Runmarö, den första längre löpsträckan. Det är nu tävlingen börjar på riktigt. Här samlas en hel del lag på den smala stigen i skogen och det är lätt att fasta i ett allt för långsamt tempo. Jag gör ett ryck, får med mig Erika och vi öser förbi alla lag vi har framför oss. Vi har ett riktigt bra tempo, tävlingen är i full gång jag är nästan övertänd… Här kommer också första vurpan, ett jack i knät men inget värre.
Nu börjar vi får mer flyt i simningen, jag korslägger också benen så att dolmen sitter och det känns som att vi får upp mer fart. Även om vi kör lina och jag drar så är jag så imponerad av Erika som bara vevar på som aldrig förr. Vi gör aldrig några stop, vi bara öser på och håller samma fart som lag som jag verkligen trodde skulle vara snabbare än oss. Skönt!
På Runmarö cabbar vi ner och kör den näst längsta löpsträckan. Här springer vi på grusväg och det är skönt att trycka på lite även om Erika tyckte att 4:30 fart var lite att ta i, det är ju ändå en bit kvar… Vi är inne i ett bra flyt både på löpningen och simningen. Vi tar positioner hela tiden men det är också nu som problemen börjar. Erika börjar få känning i sitt löparknä. Hon har ju haft problem med det tidigare men det har inte varit så farligt, på plan mark får man in en jämnare smärta och kan nästan styra slitaget. Men Ötillö är inte plan mark, Ötillö är allt annat än plan mark. Ötillö är helt otroligt j…a kuperat. Smärtan av ett löparknä i kuperad terräng går inte att beskriva, den måste upplevas. Jag körde Ötillö med löparknä förra året så jag vet hur det känns!
Först försökte jag tänka att vi bara skulle tappa lite tid men i verkligheten handlade det om att ta oss i mål – överhuvudtaget. Vi började köra med lina även på löpningarna. Linan var sträckt och det gjorde ont, inte bara i Erikas knä utan även i mitt hjärta när jag hörde henne kvida bakom min rygg. Jag vet ju hur fruktansvärt ont det gör men jag vet också att om man inte håller tempot så gör det bara mer ont och cut off tiderna börjar närmar sig. Varken Erika eller jag är någon som bryter, vi biter ihop och kör på, på gott och ont. Enligt vår tidplan har vi nu 8 timmar kvar…
Erika bet ihop och körde på. Hon vek inte en tum under de fruktade 1400 metrarna i rak motvind mellan MörtöKlobb och Mörtö Bunsö och bet ihop ännu mer på den 18 km långa löpningen på Ornö. Hennes insats var heroisk och jag är så imponerad över hennes enorma vilja och drivkraft att komma i mål!
Vi klarar Ornö, går in på slutetappen och når Långbäling. Det är den sista vätskekontrollen och det är dags för kaffe och kanelbulle! Här möter vi också vår klubbkamrat Yvonne Rosenqvist och nu kommer tårarna. När Erika ser Yvonne kommer de riktiga känslorna och smärtan fram. Ett fint ögonblick som också ger oss extra energi den sista biten till Utö.
Jag älskar att man tävlar i lag i Ötillö, att kämpa tillsammans och för varandra är något mycket speciellt. Känslan när vi till slut nådde Utö går inte att beskriva, vi hade tagit oss igenom Ötillö tillsammans och helt plötsligt var Erikas smärta som bortblåst. Det är nu 2,5 km till mål och vi ville göra en värdig avslutning och bestämde oss för att dra ifrån det engelska och danska lag som nådde Utö samtidigt som oss. Vi drog upp ett riktigt bra tempo och passerad mållinjen drygt 4 minuter före det engelska laget och 8 minuter före det danska.
Trots allt kom vi bara 54 minuter efter tidsplanen och det är inte utan att jag funderar på vad vi hade kunnat göra om vi varit skadefria och det är en rätt skön revanschlust som stiger i min kropp…
Erika du är grym, vi är grymma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar