Hittade min lopprapport från förra årets tävling från Sandhamn till Utö- Ötillö. Rapporten följer nedan och ger en fingervisning om vad vi kommer utsätta oss för igen när vi ska tävla som Team AAA Diamond Awards. I år ska det gå mer smärtfritt och mycket snabbare :)
"Skärgårdsmagi
Hade glömt smärtan.
Kom inte ihåg den hårda banan.
Mindes inte alls vilket jobb det innebär att köra Ötillö.
Men minnet av att genomföra en av världens tuffaste
endagarstävlingar fanns kvar och det är magiskt.
Det finns inget som liknar Ötillö och den naturupplevelse
det innebär att ta sig från Sandhamn till Utö på egen maskin. Det är
fruktansvärt jobbigt men oerhört stärkande på samma gång. Jag fick dessutom
uppleva skärgårdsmagin med hela min fantstiska klubb Seven Triathlon på plats.
Love you guys!! Galet trevligt häng med er, tack!!
Det finns galet trevligt folk utanför Seven också som var på
plats och tack för förstklassigt sällskap till er alla också!
Thomas och jag kom på att vi skulle köra i team i våras och
började nöta längder på Eriksdal. Vi var båda lite kantstötta med skador här
och där men kände att fokus låg på att få till en riktigt rolig dag i
skärgården. Vår avslappnade inställning blev mer och mer taggad under sommaren
för att fram emot starten signalera: vi kommer ta i för kung och fosterland, vi
vill i mål under 12 h och vi kommer slåss om pallplats.
Vi hann inte träna så värst mycket ihop men kom i alla fall
fram till ett för oss perfekt koncept, lagom till loppet, som vi kände skulle
hålla fint. Måste nog säga att vi fick "alla rätt" på det mesta:
friska, utvilade (typ... 2 veckor efter Kalmar är väl inte optimalt), bra
matintag hela vägen fram till start, hållbar race-plan, klockren utrustning och
allt vi behövde i en smidig väska. Allt kändes så bra som det kunde.
Blev inte överdrivet nervös och bara pirrig och glad inför
starten och vips tjöt starthornet utanför hotellet i Sandhamn.
Vi drog iväg och efter bara 1,5 km löpning var det dags för
första simmet som också är det längsta. Vi började veva på och det var en
ganska stökig simning med vågor men det gick bra! Vi kom över med k'nslan av
att simningen kommer gå finfint hela dagen. Kul!
Vi började löpningen som mer liknar klättring i kombo med
orientering och cross-fit, typ.. Hade glömt hur trixig banan var men det gör
det ju så mycket mer intressant. Vi kände oss starka och där det gick för
terrängen höll vi ett riktigt anständigt tempo.
Men säg den lycka som varar för evigt. Knä-ontet kom
smygande alldeles för tidigt men jag sa inget till Thomas för att inte sabba
stämningen. Visste ju att det skulle komma men jag visste också att det inte
skulle sätta stopp för en målgång så det var bara att mala på. Det jag inte
visste var att det kunde börja göra så helvetiskt ont. Jag kände att jag inte
hade förmåga att fortsätta men ändå så gjorde jag det. Ibland skrek jag till av
smärta och vid ett tillfälle när jag skulle parera ett hugg strampade jag snett
och fick till en snygg stukning. Voltaren hjälpte inte och tankarna kretsade
kring hur faan jag skulle ta mig 18 km över Ornö. Vi betade av km för km och
det var underbart att få vila benen i vattnet emellanåt. Jag hatade mig själv
för att jag sinkade vårt lag och vi blev passerade av flera andra lag. Planen
höll ju såklart inte och det var frustrerande att känna hur jag var pigg och
hade kraft för fart men hölls igen av smärta. Det gjorde så ont att det inte
gick att fortsätta, men ändå gjorde det det... Allt tack vare Thomas som
peppade och drog. Stackarn, tänkte jag, bunden i koppel till ett ankare... Men
så tänkte inte Thomas. När vi mot alla odds ändå kom i mål bara 55 min efter
planen kände han att slipper vi bara knäont så kommer det ju gå kanoners nästa
år. Jag erbjöd min plats bredvid honom till någon snabb rackare men den gubben
gick inte. Vi kör igen nästa år och det är jag så himlans glad för. Jag ska
inte köra två IM för tajt inpå då, utan träna och tävla smart och avsluta
säsongen med ett perfekt Ötillö ihop med bästa team-mate Thomas Ogander. Tack
alla för en rolig helg i skärgården! Smärta minns man inte men upplevelsen av
magiska Ötillö lever kvar som bästaste minnet och en bättre säsongsavslutning
går inte att få!
Nu är det högläge och vila ett tag till och sedan blir det
mycket styrka och ordentlig grundträning. Jag är sjukt laddad inför 2013 och mina
planer att helt skippa IM vacklar ;)
UK lockar faktiskt lite...
Tack till alla snälla människor som peppat och hejjat
runtomkring! Ni är toppen!"
Ja, och nu sitter jag här med knäna under kontroll och stabil träningsgrund inför säsongen. IM UK väntar 4 augusti och fyra veckor efter kommer Ötillö.
Men först stundar Kungsholmen runt på lördag som är 21,1 km lång, dvs ett halvmarathon. Det var ett tag sedan jag sprang den distansen och jag vet inte riktigt var jag ligger fartmässigt men senast jag sprang var det på 1 h 38 min så det vore ju kul att komma under det. Annars är det ett bra träningslopp inför Vansbro Triathlon 6 juli som är en halv Ironman och avslutas juste med den löpdistansen.
Det gäller att hitta sina mål på vägen mot målet!
Nu ska jag rasta cykeln en liten sväng i solen.
Trevlig 1:a maj!
/Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar